År 2003 firades 150-årsdagen av Emil Sjögrens födelse. Detta blev den direkta anledningen att grunda ett sällskap för att "främja och vidmakthålla kännedomen om tonsättaren Emil Sjögrens musik och gärning". Ett Emil Sjögren-sällskap planerades redan på 1920-talet av Ture Rangström och andra, men först nu har det blivit verklighet. Sjögren är ju inte en okänd tonsättare - han har alltid varit respekterad och är kanske idag mer sjungen och spelad än för 20 år sedan - men han är ändå värd en mer samlad uppmärksamhet än vad han får. Sjögrens särskilda musikgenrer var solosången, pianostycket, violinsonaten och orgelmusiken, och de organister, sångare, kammarmusiker, forskare och allmänna musikälskare som har en särskild känsla för hans musik kan behöva ha en samlingspunkt. Här ska tecknas en fragmentarisk bild av tonsättaren i form av några olika (av många tänkbara) vinklingar på honom.


• Emil Sjögren och Stockholm

Emil Sjögren var stockholmare från början, även om båda hans föräldrar var inflyttade från landsorten. Fadern var klädeshandlare från Kalmar, modern dotter till en arrendator som avancerat till "silverknekt" i Oscar I:s silverkammare. När Emil var tio år dog hans far, och modern började driva ett pensionat för att försörja dem. Det låg på Drottninggatan 81. Det var en kvinnlig omgivning som i mycket formade Emil: där fanns hans mor, hans mormor och väninnor till modern, som t.ex. den Hilda Klein som bodde på pensionatet och som lade ner mycket energi på att leda den unge musikern rätt. Deras nära vänskap återspeglas i de brev som han skickade till henne från sina utlandsstudier. Den sortens täta och lite känslosamma relation som de breven ger prov på kommer igen i Sjögrens förhållande till andra kvinnliga bekanta och tycks ha varit viktig för honom. Han fungerade hela livet bäst i privata, intima sammanhang, familje- och hemmiljöer. Han var inte - och ville inte vara - en offentlig person som t.ex. de yngre kollegerna Peterson-Berger, Stenhammar och Alfvén.

Emils musiktalang blev upptäckt när han var 15 år av Ludvig Ohlson, organist och pianohandlare. Genom denne fick han en anställning i Dannströms pianoaffär på Regeringsgatan, där han stannade kvar till 30 års ålder, utan att vare sig tycka om jobbet eller klara det riktigt bra, om man får tro hans egna och andras hågkomster.

Det var också i Stockholm som Sjögren fick sin musikaliska grundutbildning. Ludvig Ohlson såg till att han sökte in till konservatoriet, och studierna där gick mycket bra. Tillsammans med två kamrater, pianisten Richard Andersson och sångaren Johannes Elmblad, bildade han ett litet kotteri. Man kan gissa att de tre var "opponenter" i ungefär samma anda som de unga målarna, d.v.s. kritiska mot hemmatraditionen och inriktade på att söka sig ut. Elmblad blev snart en mycket berest artist, och Andersson skapade sin betydelsefulla musikskola i Stockholm, där utländska nyheter introducerades. När det gällde de unga målarna så var flera av dem för övrigt också Sjögrens personliga vänner, bl.a. Ernst Josephson och Carl Larsson. Den senare berättar kort och informativt om Emil i sina postumt utgivna memoarer, "Jag":

"Hans stilla och tysta väsen erövrade mig redan innan jag hört honom spela. Men snart blevo vi ganska goda vänner och han tog mig med upp till sin mamma, hos vilken han bodde, och spelade på pianot i timmatal. Även han kom upp till mig, men då blev det inte spela, utan vi drack ur den butelj cognac, han hade med sig. Den stackars gossen led av en besvärlig hudsjukdom, och han hade lärt sig att stilla den rysliga klådan med spritbedövningen ..."

Här berörs två problematiska sidor av Sjögrens liv: hans mycket svårartade psoriasis, som isolerade honom, och hans alkoholbruk, som alltså var relaterat till sjukdomen men också till konstnärsumgänget. Sjögren hade stannat på moderns pensionat så länge hon levde, därefter hade han ett par mycket kritiska år innan han 1897 gifte sig med den 13 år yngre Berta Dahlman. Så småningom flyttade paret bort från Stockholm - först till Malmsjö gård i Sörmland 1903, några år senare till Södertäljetrakten och 1910 till Knivsta, där Villa Ovansjö blev deras första egna bostad och deras sista gemensamma hem. Det är lätt att se denna utflyttning till landet som ett försök från Bertas sida att rädda Emil från ett mer eller mindre spritdränkt umgänge i Stockholm.

En annan länk fanns dock kvar till Stockholm: 1891 hade Emil Sjögren anställts som organist i den nybyggda Johanneskyrkan, och i denna tjänst förblev han till sin död. Någon engagerad kyrkomusiker var han aldrig, men aftonsångerna i kyrkan med hans lyriska och mäktiga improvisationer vid orgeln blev ett känt och omtyckt inslag i Stockholms musikliv.


• Emil Sjögren och Paris

Våren 1901 for paret Sjögren till Paris för några månader. De bodde på ett pensionat i trakten av Luxembourgträdgården, där många svenskar tog in. Denna Parisresa var inte Emil Sjögrens första. Han hade bott där ett par månader våren 1885, under sin treåriga bildningsresa tillsammans med vännen P.E. Lange-Müller. Sexton år hade passerat sedan dess, och under den tiden hade Sjögren blivit ett namn, och även i Paris hade hans e-mollsonat spelats några gånger. Man kan se två skäl till resan 1901: dels att lära ny känna fransk musik, dels att själv bli känd i tidens stora europeiska metropol, där så många nordiska konstnärer, musiker och författare bodde under kortare eller längre perioder.

Norden väckte också mycket intresse i Paris vid denna tid. Henrik Ibsens och August Strindbergs dramer sattes upp på några modernistiska scener, och inte minst var Edvard Grieg känd och älskad av Parispubliken. Grieg sade själv att alla nordiska tonsättare borde tacka fransk musik för vad den gav dem, nämligen ett motgift mot den överromantiserade, svulstiga tyska musiken efter Wagner. Ravel har å sin sida uttalat sig lika erkännsamt i andra riktningen och hävdat att de unga franska tonsättarna hämtade viktig inspiration från Grieg åren kring 1900.

Sjögrens Parisresa 1901 följdes av flera, nästan varje år fram till 1914 reste paret Sjögren till Paris, oftast för några månader på våren, men några gånger för hela vintersäsongen. (Organisttjänsten i Johanneskyrkan lejde han ut under dessa perioder.) Emil kunde inte särskilt mycket franska, men Berta kunde. Hon öppnade dörrar och lade uppenbarligen ner mycket energi på att skaffa de personkontakter, som är så viktiga för att arrangera konserter i ett annat land. Hon kallade sig själv "resesekreterare", men var kanske lite av en impressario för sin man.

Det var alltså från början fråga om att lansera Sjögren i Paris med egna konserter. Den första ägde rum den 28 maj 1901 i den prestigefulla Salle Pleyel, och i den deltog en av 1900-talets stora violinister, Jacques Thibaud, då helt ung. Vem som hade tagit initiativet till denna stort anlagda konsert finns inte dokumenterat, men man vet att det i Sverige fanns en krets av vänner till Sjögrens musik som försökte verka för den och som kan ha agerat här. Nathan Söderblom, stationerad i Svenska kyrkan i Paris till 1901, kan ha varit med. Många svenska sångerskor uppehöll sig i Paris denna tid, och några av dem var förmodligen med i arrangemangen. Sjögren blev överhuvudtaget ofta "hjälpt fram" av vänner.

Det fortsatte med flera Sjögrenkonserter i Paris, sammanlagt blev det tolv stycken fram till krigsutbrottet. De flesta av dem arrangerades i mindre konsertlokaler och ibland i halvprivata salonger, men 1908 ordnades en i Salle Gaveau. Konserterna inleddes alltid med en violinsonat, som följdes av sånger och pianostycken. Många artister deltog i dem, bland dem ytterligare en stor violinist, George Enescu, som engagerade sig mer för Sjögren än vad Thibaud hade gjort, och som fick hans femte violinsonat sig tillägnad.

Som lansering av en svensk tonsättare utomlands är det hela unikt. Och det blev också ett gensvar. I en konsertstatistik från säsongen 1912-13 är Sjögren representerad 12 gånger, den ende skandinaven utom Grieg (vars musik framfördes 83 gånger). Han kallas "le maître suédois bien connu" i en Paristidning 1910, och i Lavignacs stora musiklexikon, tryckt 1922, sägs det att han "spelas ofta i Frankrike". E-mollsonaten var det mest spelade verket - därefter sången "Alt vandrer Maanen", i ett då populärt arrangemang med obligat violin. Texterna till många av Sjögrens solosånger översattes till franska inför dessa konserter, och översättningsarbetet fullföljdes sedan av Berta för en tänkt fransk utgåva av de samlade sångerna. Men tiden gick, och Sjögrens musik mötte i längden inte samma intresse som den först gjort. Sångerna gavs ut i Sverige 1949-53, och några år senare kom en svensk utgåva av de fem violinsonaterna.


• Emil Sjögren och Knivsta

1910 köpte Emil och Berta Sjögren sin första egna bostad: Villa Ovansjö i Knivsta, och där bodde de kvar till Emils död 1918. Detta eleganta lilla hus, byggt i slutet av 1800-talet, hade ett vackert och på den tiden lite ensligt läge vid sjön Valloxens strand, på en tomt med både skog och trädgård. Närheten till järnvägen gjorde det lätt får Emil att kombinera lantlivet med sin organisttjänst i Stockholm.

Det sjögrenska hemmet i Villa Ovansjö hade nog inte så mycket aktivt samröre med Knivstabygden, annat än som arbetsplats för ett par personer, "Widén" som skötte trädgården och "fröken Hildur" och "fru Pettersson" som skötte hushållet. Däremot blev Villa Ovansjö en gästfri mötespunkt för paret Sjögrens vänner och för musikerkolleger. Dit hörde, bland många andra, celebriteter som Nathan Söderblom, Wilhelm Stenhammar och John Forssell. Gissningsvis stod Emil Sjögrens egen musik rätt mycket i centrum i det sociala livet på Villa Ovansjö. Berta och andra närstående har beskrivit miljön i antologin "Musikmänniskor", och hon framhåller där Emils kvalitéer som konversatör. Han talar hellre med sina gäster om skönlitteratur och historia än om musik. "Hans konversation är fängslande, full av djupsinniga reflexioner, paradoxer, anekdoter och det mest naiva och älskliga skämt. Ordvalet - aldrig trivialt - är personligt, stundom utsökt, även ur fonetisk synpunkt, frasen (med åren alltmer kort) är liksom övertänkt och formad på förhand."

När gästerna farit och vardagen rådde så var vanorna i villan ganska fridfulla. Kompositionsarbete varvades för Emils del med flitig läsning, och han läste gärna högt för andra, av allt att döma med en levande gestaltning av dialog och personer.

Villa Ovansjö finns kvar än idag - den är numera känd som "Gula villan" och används till föreningsverksamhet. (Passande nog ligger den vid Emil Sjögrens väg.) På tomten står sedan 1985 en liten staty av Eric Ståhl, tillägnad tonsättarens minne.


• Emil Sjögren och berömmelsen

Emil Sjögren var mycket betydande i sin samtids ögon. Varför har han då inte i efterhand blivit lika känd som Hugo Alfvén, Wilhelm Peterson-Berger och Wilhelm Stenhammar? (En enkel kontroll på dessa namn i databasen Svensk fonogramförteckning hos Statens ljud- och bildarkiv visar på detta.)

Sjögrens rykte växte fram under 1880-talet. Hans andra violinsonat hade gjort honom uppmärksammad av bl.a. Grieg vid en nordisk musikfest i Köpenhamn 1886, och många hade redan tidigare sett honom som ett löfte. Men den stora publikens gunst fick han inte förrän ungefär tio år senare. Svensk musiktidning, den tidens stora, välredigerade musiktidskrift, skrev att Sjögren inte var "förstådd af en större allmänhet", och så hette det fram till mitten på 90-talet, men därefter kallas han i många sammanhang "den främste". En recensent skrev t.ex. i Stockholmstidningen 1901 när hans sång "En drömackord" kom ut: "Så måste Sveriges främste tondiktare skrifva till en dikt af Sveriges främste skald!" Strindberg skickar bl.a. dikten "Vargarna tjuta" ur "Ordalek och småkonst" till Sjögren för tonsättning - inte som sång utan som melodram - och Heidenstam utser 1899 först honom att tonsätta dikten "Sverige".

Någonstans i början av 1900-talet vänder det. Strindberg skrev 1908 i ett brev till sin bäste musikervän, Tor Aulin, som också var nära vän till Sjögren: "Emil Sjögren, som en gång hade några naturtoner och hörde sång i lufterna, gick till Lindegren och höll på att råka in i kyrkotonarterna, men flydde, och så sjöng han som en fogel i det fria - en tid! Hvarför han tystnade, det vet jag inte, hösten kom väl tidigare för honom enligt hans naturordning. Sen ha vi ingen." Orden är vackra och mycket uppskattande, men här finns sakfel: pedagogen Johan Lindegren var aldrig Sjögrens lärare, och när Strindberg skrev detta hade vår tonsättare faktiskt inte tystnat - han höll på att bli erkänd i Paris och skrev fortfarande högklassiga sånger och instrumentalverk.

Carl Larssons omdöme i memoarerna står i samklang med Strindbergs - han säger om Sjögren: "Han var en person för sig, men jag hade alltid en svidande känsla av att han - trots allt det sköna han skapat - ej mäktade nå det höga, det högsta plan han säkert var ämnad till." Rangströms fina utvärdering av honom från 1918 mynnar ut i åsikten att Sjögren hade skänkt ett kulturarv av bästa slag, men inte längre var aktuell. I ett dåtida modernistiskt perspektiv, alltså.

Sedan denna tid har det inte funnits något stort utrymme för Emil Sjögren i Kultursverige, även om Berta hade donerat hans arbetsrum till Nordiska museet. Det framväxande Körsverige hade inte så mycket att hämta hos honom - där finns överhuvudtaget inget a cappella-verk för blandad kör. Organisterna svängde allmänt över från romantiska till "nysakliga" och barocka ideal, de unga tonsättarna ville andra saker, antingen gällde det nationell strömning eller nya tendenser från musikcentra i världen. Jazzen kom in i landet, sedan rock och pop. Emil Sjögrens idyll hade ingen plats i något av allt detta, hur konstnärlig och i sig själv spännande den än var. Den låg lite vid sidan av, respekterad men inte särskilt anlitad.

Men denna syn har under de senaste decennierna bleknat bort ganska mycket. Tonsättare får som bekant idag plocka ur alla tänkbara äldre musikaliska stilförråd, inte minst det romantiska, utan att fördenskull bli avrättade. Därför kan man uppskatta Sjögrens verk från andra vinklar nu än bara som ett "kulturarv". Att han har en aktiv plats i den konstnärligt lödiga romansen visas av flera skivantologier från senare år, där hans sånger är med, sida vid sida med Griegs, Sibelius och Rangströms. Det låg med andra ord i tiden att bilda ett Emil Sjögren-sällskap.

© 2004 Anders Edling